ÖPPET BREV

Gamla skolan rivs. Foto: Lisa Westermark

Nya skolan flyttades till Pajala flygplats och fungerar som utrikeshall där

Kommentar 2020-02-21

Idag har den negativa befolkningskurvan avstannat och till och med sakta börjat klättra uppåt igen tack vare många utländare som köpt hus och gårdar tidigare då priserna var attraktivt låga.

Utan denna inflyttning skulle urinvånarantalet i dagsläget vara kring 35-40 personer, istället för den aktuella bofasta befolkningen på drygt 60 personer Till det till- kommer de som köpt hus som fritids- och rekreationsbostäder och vistas bara tillfälligtvis eller periodvis i byn.


Byn fick en välfungerande butik efter ett uppehåll efter att förre ägaren lagt ner den. En viktig serviceinrättning för bygden med de viktigaste  servicefunktionerna som behövs; som bensin- och diesel, medecin, Systembolagets ombud, postombud, osv.


Skolan är nedlagd redan för över tio år sedan, år 2009. Barn i skolåldern saknas eller är för få för att bära upp en egen skola.

Staten och kommunen har dragit in alla samhällsfunktioner som fanns tidigare, som boenden för äldre, distriktssköterske- och läkarmottagning, samt läkarmottagning.


Pastorsexpeditionen och egen präst är borta, men den vackra kyrkan med kyrko-gården  är kvar men sköts av personal från Pajala,  liksom gudstjänster och andra förrättningar förrättas av kyrkopersonal utifrån. 


Så mycket har förändrats i vår By under de senstae decennierna. Ändå har denna by klarat sig avsevärt bättre från 'uttorkningen' än många andra utanförliggande byar.

Orsaken till det är den mest troliga,; och det är läget som knutpunkt mellan tre olika större färdvägar, nämligen de som kommer från Pajala, Karesuando och finska Muonio, med ett antal mindre byar längs dessa vägar.

Kyrkan i Muodoslompolo. Byggdes 1865 i Muonionalusta och flyttades till nuvarande plats i Muodoslompolo 1925-26

öppet brev 2001

Sidan uppdaterad 2008-10-04

 

 .. i första hand till oss själva, våra politiker och föreningars medlemmar, andra berörda och intresserade, men främst till de ointresserade.     




Våra hem äro hotade och vår hembygd kämpar i dödsångest! Vad borde vi göra?Ska vi försöka bota? Ge konstgjord andning? Lindra smärtorna?Ska vi blunda för att slippa se? Eller ... ska vi bara sticka och lämna den sjukeåt sitt öde? 

 

 Även den mest optimistiske själen måste tvivla i denna stund över byns och bygdensmöjligheter till överlevnad. Avfolkningen sker sakta men säkert och vi får inte luras av tillfälliga uppgångar i befolkningsstatistiken. Det är som för den dödssjuke, slutet är segt och vissa dagar känns bättre, men framtiden är mörk och rusar emot snabbare än vi tror. 


Vad kan vi göra? Vad kan vi göra tillsammans för att hejda eller åtminstone bromsa upp den ödesdigra framfarten mot en till synes oundviklig brantkant mot avgrunden. Vilka åtgärder kan vi vidtaga för att lindra dödsångestens plågor och göra en mjuklandning istället? 


Finns det någon realistisk möjlighet för denna bygd att kunna fortleva och återhämta sig, om vi är riktigt ärliga? Nu är vi inte ensamma om denna situation utan detta gäller även stora delar av glesbygden. Det gör ju inte saken bättre.


Nyckelorden för dilemmat är arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter för befolk-ningen. Bygden kan inte i längden hållas levande på konstgjord väg i form av livlinor från de friska delarna av landet. Denna avveckling av lands- och glesbygden har startat redan på 1950 - 1960-talen då småjordbruken lades ner och maten förflyttades till affärsdiskarna. Sedan har många slags åtgärder med olika namn hållit vår bygd på staplande fötter. Det kommer inte att pågå i all evighet. Skogsbruket ger inga arbeten längre, det lilla som förekommer görs av maskiner. De få företagen kämpar med vikande balanskonton. Staten har dragit in allt som gått attdra in och rentvått sina händer.De enda till söder icke flyttbara arbetstillfällen skulle vara mineral- fyndigheter ochgruvor i förlängningen i våra bygder. Det skulle vara som en stor lottovinst, men chansen att vinna är nog lika liten som just ... i Lotto! Flyttbara näringar söker sig till och trivs bättre i de större och centralare orterna där pulsen och rytmen är högre och vittnar om liv och rörelse. Det ger i sin tur fler och större utvecklingsmöjligheter för dem. Följden av eländet blir en mer och mer accelererande avfolkning av vår by och bygd. Vi har det naturliga bortfallet av människor som helt enkelt och oundvikligen avlider varje år. Det händer också, tyvärr men förståeligt, att folk flyttar härifrån. Nytillskotten i form av barnafödslar och nyinflyttade kompenserar inte på långa vägar minustalen. I dagsläget är befolkningsunderlaget för olika basserviceinrättningar hotfullt lågt. Barnantalet sjunker och skolan balanserar på en skör lina. Samma sak är det med den enda affären i byn och för omkringliggande byar. Kundunderlaget har sjunkit under vattennivån och hjälpropen från konsumledningen stegrar i styrka. Vad behöver göras? Finns detnågra livbojor? Vad är lösningen? Enda säkra är att om skolan och affären försvinner från byn, så försvinner också en stor del av bygdens befolkning i deras släptåg. Endast de gamla och orkeslösa tvingas stanna kvar, plus några till som tappat initiativförmågan och tappert stannar kvar, likt kaptener på sjunkande skepp. En viktig tankeställare för oss och våra ledande kommunpolitiker är, att vi och ni måste vara väldigt måna om människorna i våra byar. I stället för att se oss som en belastning för kommunbudgeten, är vi i själva verket dess uppbärare och en livsförutsättning för centralortens existens. Att enbart satsa allt på centralorten Pajala är som att begå kollektivt självmord! Det låter drastiskt, men bildlikt talat så förhåller det sig faktiskt på det viset. Större andelen av befolkningen i Pajala kommun är bosatta ute i byarna, den mindre halvan bor i själva centralorten. Avflyttningen sker och ökar mest från byarna, inte i så hög grad från centralorten dit olika servicefunktioner byggts upp med alla kommunmedborgares gemensamt samlade resurser.Men märk väl, flyttlassen stannar inte i Pajala utan fortsätter förbi längre söderut och till malmfälten. Ofta passerar de inte ens centralorten utan väljer andra vägar för att bespara sitt möblemang från onödiga repor på grund av de dåliga vägarna. Förklaringen till att så många avflyttande bybor nobbar Pajala är enkel: Den skepps-brutne hoppar sällan över till ett annat såll med hål i skrovet om denne har möjlighet att nå ut till en Atlantångare. Med andra ord, städerna i söder drar.


Men om vi återigen återvänder till vår egen lilla krets, bygden i obygdens utkant... som vi uppfattas av stockholmarna, luleborna, pajalaborna och kanske till och med avaareavaaraborna. För oss är Muodoslompolo med omnejd det mest centrala som överhuvudtaget finns. Allt beror på vilket synsätt vi har och från vilken synvinkel vi betraktar vår värld och omvärlden på. Orter och smultronställen utplacerade som planeterna i solsystemet. Solen kan vara som Paris för dig, som Stockholm för någon annan och Muodoslompolo för en tredje. Storleken behöver inte alltid vara avgörande, vi har känslan för vår hembygd, de sociala nätverken, tryggheten, rötterna, möjligheterna till värdiga liv....Vad är viktigare?


- Vad kan ni göra? Vad kan vi göra tillsammans?


Först och främst måste vi vakna upp! Vi kan inte ställa väckarklockan till i morgon.Vi måste aktivera och synkronisera våra hjärnor och tankar. Vi måste också göra klart för oss om denna by och bygd överhuvudtaget är värda att satsas på och bevaras. Om glesbygden har någon möjlighet att överleva i framtiden, rätten att existera. Vill vi det? Avgörandet ligger mycket i dina händer, i mina händer, i våra händer...


Vi måste så mycket om vi ska lyckas en smula. Vi måste engagera oss. Vi måste söka med ljus och lykta de rätta människorna att skickas dit där besluten tagas. Vi måste gnida ihop våra geniknölar och komma med förslag åt dem. Vi måste stödja och upp-muntra dem i deras svåra uppdrag.


Vi ska ställa krav på dem som företräder oss. Våra förväntningar är stora. Vi har inte råd med dem som bara upptar en stol. Vi måste se till att de olika resurserna i våra föreningar används till fullo och på rätt sätt. Vi kan inte vara för snälla och ta för mycket hänsyn till allt och alla. Vår omtanke ska gälla hela vår bygd. Det gäller att täppa till hålen och hålla sållet flytande. Alla måste hjälpa till att ösa ur.

Det gäller bygdens framtid. Din, min och vår överlevnad!

/Reino Larsson



                       

Kommentar 2006-03-31 

Detta öppna brev skrev jag för ganska exakt 5 år sedan. Långt innan fanns tecknen omvartåt det bar med glesbygden. Allt började när vi lämnade 1980-talet och gick in i1990-talet. (Det glada 80-talet och 90-talets baksmälla)Arbetstillfällen försvann från landsbygden med en hissnande fart, staten lade nertunga verksamheter och rentvådde händerna. Men det är inte riktigt hela sanningen.Samhällsutvecklingen tvingade glesbygden på knä. 


Nu fem år senare är detta brev mer aktuell än någonsin, eller så är det försent bara.Skolan finns kvar ännu i vår by och räddningen var fjärrundervisningen. Till höstensjunker elevantalet drastiskt igen.Affärens öde har gått in i en sk. time out. Nedläggningshotet svävar tungt som ettsvart moln över bygden. Frågan är om det dyker upp någon som vill fortsätta att drivaden när konsum drar sig ur. 


- Vi kan bara sia om framtiden men oddsen ser dåliga ut. Ingen vågar riktigt lägga ut en prognos för de kommande fem åren.Vi får avvakta.

/Reino Larsson                       


Kommentar 2008-10-04 

Drygt ett par år har har gått nu sedan senaste kommentaren och vad blev fortsättningen på händelseutvecklingen och texten?


Jo, de mörka orosmolnen var inte bara ånga som dunstade bort med tiden, utan...Konsum stängde butiken vid utgången av år 2006. Byn stod plötsligt utan butik, olika lösningar söktes och några intressenter fanns. Slutligen blev lösningen att en ekonomisk förening bildades vilken i början av april månad år 2007 öppnade en `Nära dej butik´. På våren i år firades butikens 1-årsdag, samtidigt som byn firade utnämningen till `Årets by 2007 i Pajala kommun´.


Skolan sökte lösningar till att kunna erbjuda de allt färre elevantalet en godtagbar skol-och undervisningsmiljö. Distansundervisningen var ett pilotprojekt som visade sig vara en av lärare/elever/föräldrar accepterad komponent/teknisk lösning att höja kvalitén på undervisningspaketet i sin helhet. Med lå 07/08 började man skjutsa eleverna till Junosuando skolan två separata dagar iveckan. Det tyngsta skälen till det sades vara elevernas behov av bredare gemenskap, större kontaktytor med andra elever vilket sammanfattningsvis ger sundare socialstimulans.Skolskjutsningen av eleverna till Junosuando fortsätter även lå 08/09. Elevantalet i dagsläget är 9-10. Efter detta läsår kommer elevantalet att sjunka drastiskt ner till 3-4, enligt vad man nu kan dra för slutsatser. Troligen kommer då hela undervisningen att läggas på annan ort och transporterna ombesörjas av dagliga skolskjutsturer. Vilket innebär att en logisk följd blir nedläggning och kallställande av `Gula skolan´ sombyggdes i slutet av 1950-talet och tog emot de första eleverna vid höstterminens början år 1959.


Invånarantalet i byn har sjunkit från att ha legat länge på över etthundra ner till drygt 60fasta boende. Många har flyttat härifrån, hela familjer. Tre hus har flyttats från byn. Det naturliga bortfallet är i stigande kurva som följer i stort den uppåtgående ålderskurvan. Födslotalen står i princip på noll.


Så går bygdens olika epoker i graven, så förändras livsbetingelserna för dem som fortsätter att kämpa mot en föränderlig värld. Lands- och glesbygden verkar inte ha ett självklart existensberättigande. Planerna på att öppna en gruva i Kaunisvaara ger hopp för hela kommunen. Beräknad start 2010. Förhoppningarna har skruvats upp, förväntningarna är stora. Ett spel på liv och död för denna bygd, för denna kommun.

Men.. om det blir en flopp!! Orkar vi ta den, orkar vi leva vidare efter den, orkar vi någonsin mer tro på en framtid här? Orkar vi..?

/samma


© Copyright. All Rights Reserved.