Sverige är ett vackert land, bland många andra.
- Sverige är ett lagomt land med både sol och regn, gröna gräsmattor och vida vita vilda vidder.
- Sverige är ett humant land både för sina egna medborgare och för de som söker vår hjälp.
- Sverige är ett förhållandevis tryggt land, men borde vara ännu tryggare.
- Sveriges välfärd har byggts upp av dem som idag i många fall behöver samhällets hjälp för att klara sig. Vi får inte glömma och gömma dem under locket!
- Sveriges välfärd har betalats med världens högsta skatter och ett idogt arbete i motvind.
- Svenskarna är ett hyggligt och försiktigt folk jämfört med de lite burdusa bestämda finnarna, de glada hurtiga norrmännen och de lättsamma danskarna som väcker en viss avund hos oss.
- Svenskarna är ett diskuterande folk som alltid söker samförstånd, även när detta är omöjligt. Diskussionen är således viktigare för svenskarna än själva resultatet.
- Svenskarna är konflikträdda och har svårt att kommunicera rakt och öppet.
- Svenskarna är ett fredsälskande folk till den milda grad att vi skrotade försvaret och hoppas att andra hjälper oss ifall vi skulle bli angripna. Vi skickar gärna våra få yrkessoldater till andra länder för att kriga och varje insats med fallen fiende känns som en fjäder i hatten för oss sanna fredsälskare.
- Sverige är ett bra land att leva i, men kan bli bättre.
- Sverige är vårt land i en global värld. Vi kan och ska vara stolta över det.
- Mångkulturalism är positiv om den tillåts ske strikt i begränsad omfattning med naturlig anpassning till vårt sätt att leva och med tillräcklig acceptans av landets befolkning.
- Svenskarna månar om miljön och önskar att alla andra gjorde likadant. Vi älskar att resa och flyga till alla världens länder. De globala klimatförändringarna oroar oss mycket och därför höjer vi gärna och ofta bensinskatten för att lindra samvetskvalen för det annars för miljön skadliga levnadssättet som vi helst vill fortsätta med. Hur livet blir för andra efter oss, för våra barn och barnbarn, bryr vi om men vill inte prata om det.
- Svenskarna är det minst religiösa folket i europa och kanske i hela världen. Tro och livsåskådning är varje människas ensak och bör så vara.
Tornedalen!
Se hur älvens vatten sakta strömmar förbi,
känner dess puls pumpa i mina ådror.
Betraktar selens spegelblanka ytor
och lyssnar till forsarnas monotona brus.
Skyddar ögonen mot vårvinterns bländande vithet
och låter höstens färger måla mina innersta skrymslen.
Söker min mening i midvinterns omslutande mörker
och stärker mitt mod bland svarta granskogens skuggor,
i månens trolska sken.
Min dal,
byarnas och slåtterängarnas land, öar omgärdade av vatten.
Höladorna, de grånade,
stå som minnesmärken över gångna tider.
De steniga hemstränderna, sandbankarna
och doften av nytjärade träbåtar.
Tittar ut över de vida sensommarmyrarna,
deras sumpiga stränder, som i guld vore de inramade.
Sinnet berusas när jag känner sommarens ljumma vindar
kela med mitt ansikte.
Midsommarbjörkarna stå hedersvakt vid dörren till mitt barndomshem,
och svalornas ilande i bobyggandet.
Sitter på min väns rygg - stenen, vid min älvs strand.
Skvättar med tårna i det blå vattnet och lyssnar på ljudet
från grannarnas försommarsysslor - allt serverat som på silverbricka!
Låter sinnet och min själ sammansmälta med denna strand,
denna älv, min dal – Tornedalen!
Text: Reino Larsson
Nyårsdagen 2004
Torniojokilaakso!
Katson miten väyläni vesi ohitseni virtaa,
tunnen sen sykkeen suonissani pumppaavan.
Ihailen suvantojen peilipintoja
ja kuuntelen koskien tuttua kohinaa,
annan vaarojen niiden äänet vahvistaa.
Suojaan silmiäni keväthankien kirkkaudelta,
ja annan syksyn sisimpäni juhlasalit värittää.
Tutustun itseeni, kaamoksen hiljaisessa pesässä.
ja rohkaisen mieltäni mustien hahmojen ympäröimänä,
kuutamolla kuusimetsässä.
Minun laaksoni,
kylien ja niittyjen maa, vesien ympäröimät saaret,
ladot harmaantuneet, entisaikoja muistuttaen.
Kiviset kotirannat, hiekkapakat
ja isiemme tervalla suojatut puuveneet.
Ne myöhäiskesään laajat vuomat, niiden rämiskörannat
- ihan kun kullalla oliisi kehystetty!
Mieleni kirkastuu kun tunnen
kesätuulen kasvojani hellästi siveltävän,
juhannuskoivujen lapsuuskotiini ovea koristellen,
pääskysten kiireitä ja pesäpuuhia seuraten.
Istun ystävän seljässä - kivellä, minun väyläni varrella.
Polskutan varpailla sinistä vettä
ja kuuntelen naapureitten varhaiskesän puuhista
yli väylän kantamia ääniä -
aivan kun hopeatarjoittimella tarjoiltu.
Annan mieleni sekä sieluni yhtyä tähän rantaan,
tähän väylään,
minun laaksooni - Torniojokilaaksoon!
Teksti: Reino Larsson Uudenvuodenpäivänä 2004